Dumma mig..

Kommentera (106)      Kategori: Hälsa,sjukdomar och träning      Dela inlägget på facebook     Dela inlägget på twitter

Jag finns här för dig om du vill prata!

du skriver att du har mycket press på dig i skolan och sånt, men ärligt, tor du inte det hade vatt bättre om du inte var "mamma" och kune lägga ner mer tid på saker som faktiskt är viktigare än att bli mamma så tidigt?

Du är stark :)

Kämpa på och leta upp någon att krama om du känner dig deppig! Låter fånigt men det kan faktiskt fungera <3



Inte konstigt att du känner dig stressad när du precis fått barn samtidigt som du går i skolan (hemundervisning jag vet men ändå :O)

Stackare <3

Kämpa på, hur jobbigt det än är!, nu har du ju Kelly att kämpa där och hon kommer vara där för dit till 110%!! :)

jag tycker du e stark o förstår hur di mår dock tycker jag du ska prata med någon jag varit med om mkt i mitt liv o man kan få ångest o panik ångest typ yrsel mm därför e det viktigt prata med någon annars får man leva med det o det förstör hela livet. att du e ledsen nu osv e för du fått barn man e känslig då o bästa e prata med någon så du ej får förlossningsdeprison känner din dotter du mår dåligt så mår hon med dåligt o kan bli skrikig. de känner allt du känner kram <3

du kanske ska ta och fundera på att hoppa av skolan ett år tills Kelly går på dagis? Jag gjorde så med min son, för det fungerade verkligen inte att studera hemma. Både du och bebisen kommer må bättre med mindre "måsten", njut av tiden för dom är inte så små länge! :)

Ta tag i det innan problemen blir lika stora som förra gången. Prata med din mamma, Kevin, kompisar och andra som står dig nära. När du berättar om dina problem kan jag nästan garantera dig att de ställer upp och kan hjälpa dig.

Hej!

Nej jag tror inte du är på väg att bli deprimerad. En förlossning och tiden efteråt sätter igång så sjukt många hormoner att man tror man håller på att bli knäpp!

Den första månaden efter att jag fick Moa så var jag redo att skriva in mig på psyket varje dag, för att jag mådde så dåligt. Du ska se att det går över, det tar sin lilla tid bara.



Jag är 27 år och tyckte det var skitjobbigt, och då är det givetvis mycket jobbigare för dig som är så pass ung fortfarande.



Ta det lugnt nu, njut av att vara mamma och lära känna din nya familjemedlem, det är en så stor sak att bli mamma, anknytningen tar sin tid...Skolan kan du fixa sen.



Kram /Angela

Men är inte du mamma ledig??Xd

Hej!

Det är en hemsk känsla att känna att ingen ser en, att ingen märker hur dåligt man mår och hur ledsen man är. Särskilt när man är i tonåren och håller på att försöka bli den man ska vara resten av livet. Om det är till någon tröst så går det snabbt, helt plötsligt är man "stor" och ska klara sig själv och då får man en ny chans att glömma allt det där jobbiga och leva sitt liv precis som man vill. Visst påverkar allt det där svåra en på många sätt, men man lär sig leva med det och man lär sig att det är man själv som gör valet om hur ens liv ska se ut. Man har alla möjligheter i världen att göra sitt liv bra och man ska ge sig själv den chansen.



Nu har du en liten dotter som du kan ge ett fantastiskt liv genom att alltid finnas där för henne, genom att se henne och hur hon mår.



Jag vet att många blir väldigt deppiga efter förlossningen, se till att du har någon att prata med, ibland är det faktiskt skönare att prata med någon som inte känner en.



Hoppas du mår bättre snart!

Jag förstår att det kan va tufft.

Jag har varit i precis samma sitts.

Men du måste våga tro på dig själv, veta vad du vill och ta EN dag i taget.

Du är en stark tjej och det märker jag på det su skriver, hur du lever och vad du gör.

Du har precis fått barn coh det är verkligen INTe lätt. Och det vet alla, men du är stark och ska inte ge upp.

Det är det jag lärt mig, ger du upp vinner du aldrig, du lär dig inget och kommer aldrig frammåt.

Mister man en finns det tusen åter!

Jag gav upp när jag förlorade en del av min familj i tsunamin 2004. Mina kusiner och deras mamma försvann, jag tog allt på mig. mitt fel att vågen "kom" mitt fel att dom var där....

Men så kan man inte tänka.

Du klara mer än vad du tror och du MÅSTE kunna lita på dig själv!

Hör gärna av dig om du behöver prata eller något. även fast du inte har en aning om vem jag är så finns jag och förstår precis hur du har det!!

Förlora ALDRIG hoppet! KRAM!

Jag råkade klicka in mig på din blogg, men visade sig att det var bra! gud vilken fin blogg du har.

Jag är verkligen avis på dig ska du veta, jag vill också ha en söt liten dotter. Jag tycker att du är otroligt stark att kunna bli gravid vid redan 14 år, tycker det är lite smått konstigt att tänka sig eftersom min lillasyster är 14. men jag tycker det är helt fantastiskt, att du är så mogen för att vara så ung. Jag beundrar dig verkligen ska du veta. det är verkligen strongt gjort av dig att få barn vid en sådann ung ålder!

puss&kram

Jag råkade klicka in mig på din blogg, men visade sig att det var bra! gud vilken fin blogg du har.

Jag är verkligen avis på dig ska du veta, jag vill också ha en söt liten dotter. Jag tycker att du är otroligt stark att kunna bli gravid vid redan 14 år, tycker det är lite smått konstigt att tänka sig eftersom min lillasyster är 14. men jag tycker det är helt fantastiskt, att du är så mogen för att vara så ung. Jag beundrar dig verkligen ska du veta. det är verkligen strongt gjort av dig att få barn vid en sådann ung ålder!

puss&kram

Det låter som förlossningsdepression...

Vi läsare finns här för dig! Kram

Finns :)

förresten 2008 var inte bra för mej heller, var en fjortis som fan och kaxade. fyfan jag hatar mig själv pga det..

Du är verkligen jätteduktig som mamma och jag vet hur det känns att både vilja vara ensam men ändå vilja vara med nån samtidigt :/ Men du är stark det ser man :D Kelly kommer vara jättestolt över att ha dig som mamma senare i livet :)

Du kanske har fått förlossningsdepresion? Jag var deprimerad en massa år, men mådde bättre till slut och blev även gravid. Men så fort min son föddes så åkte jag på förlossningsdepresion som höll på att knäcka mej.

Prata med din barnmorska. Jag önskar att jag inte ljög för min BM och sa som det va. Då hade jag fått hjälp. Så prata gärna med din BM.

Det är omtumlande att få barn.

Kram

kämpa på, låt dig inte tryckas ned av onödiga kommentarer. du klarar det! har man en gång klarat sig igenom o lycklikheterna klarar man sig alltid. var stark och tro på dig själv. jag tror på dig! puss och kram.



du verkar vara en underbar mamma.

Jag har också varit deprimerad i flera år, och sedan fått återfall. Men vännen det finns bra hjälp att få och nöjd dig inte med att må "sådär"! Vet dina föräldrar om hur du mådde/mår? Mina föräldrar har varit min räddning och det är otroligt skönt att prata av sig och gå till botten med vad det är som gör att man mår dåligt.

Om skolan blir för mycket så kan du ta ett sabbatsår, och alltså gå om nian. Ett år hit eller dit i grundskolan spelar ingen roll, det är ganska vanligt att folk som inte är nöjda med sina betyg går ett extra år. Jag vet att det är svårt, men försök att släppa pressen. Du är en superbra mamma, och skolan går att ta igen senare, du behöver inte ha bra betyg eller ens betyg alls. Det går alltid att ta igen på ett eller annat sätt.

Jag kände precis som du med psykologer, men när jag sedan gick till en och fick hjälp så förstod jag inte hur jag kunde tänka så! De är utbildade och väldigt duktiga. Jag tycker åtminstone att du ska prata med din mamma, bara att få prata gör att det känns lite lättare.

Du får säkert massa "jag finns om du vill prata"-kommentarer nu och eftersom jag bara är en random läsare förstår jag om du inte har så stor lust att sitta och prata med denna främlig över internet om sådana saker. Men jag lämnar min mailadress i alla fall, så du kan svara om du vill. Tro mig, jag vet hur det känns att nå botten, men jag vet också att det går att ta sig upp igen!

Sänder dig massor av styrkekramar

stakkar deg ! føler med deg..

Vännen, jag vet precis hur du har känt dig.

Jag gick igenom samma sak när jag var fjorton år. Jag var beroende av kärlek och ville hela tiden att någon skulle tycka om mig. Jag blev playad om och om igen och jag sjönk bara lägre och lägre. Sen så ville jag vara ensam hela tiden, även om jag ville vara med mina vänner så orkade jag inte när det väl var dags. Jag kom på en massa bortförklarningar för att slippa vara med dom och satt oftast hemma och deppade för mig själv. Inlåst på mitt rum och funderade. Jag är även nu två år senare väldigt depprimerad av mig, mycket har haft med att jag har järnbrist eller ja jag hade. Jag var så otroligt nere eftersom jag hade det så bra egentligen men jag orkade inte vara glad, jag kunde inte. Jag har en familj som älskar mig, underbara vänner och en underbar pojkvän som alla stöttar mig. Och det har du också! Du och Kevin(som jag uppfattat det) är ju tillsammans igen, ni har en underbar lite flicka tillsammans och din familj och vänner stöttar dig. Jag förstår att du tycker att det är väldigt jobbigt nu när Kelly är gnällig, det känns säkert som att vad du än gör eller försöker göra blir inget bättre. Men tro mig det kommer sluta, det är nu i början som du inte är van vid det som det känns jobbigt. Och det kommer fortsätta vara jobbigt så länge hon är så liten. Men du får försöka tänka på det possitiva i det hela, nu är hon ju här eller hur. Gör det bästa av stunden. Försök att inte tänka på det negativa, tänk på det possitiva.

Och du!

Strunt i vafan alla andra tycker och säger om dig.

Du är du, du är stark och fin och otroligt mogen för att vara 14 år!

Ta till dig av dom bra kommentarerna istället för dom dåliga.

Jag har följt din blogg nu i en månad ungefär och jag tycker du är väldigt modig som våga göra det beslut som du gjorde.

Du har länken till min blogg nu så om du vill prata med någon som gått igenom samma deppiga saker som du och som kan hjälpa dig att må bra i dom mörka stunderna är det bara att skriva, jag finns till för att lyssna.

Tänk nu och ta till utav det jag skrivigt!

Kram<3

jag vet att vi inte käner varandra men jag har läst din blogg rät länge nu så det käns som vi har trefas du får järna prata med mig om du vill mina kopisar brukar prata med mig och jag brukar jälpa dom och att du har det sträsit nu går över jag lovar kally har kanse ont i magen men vid en vis ålder för sviner nog det och skolan årna sig också men om du liger lågt efter så kannse du kan vara hema och jobba men när kally blir äldere så kannse hon kan vara hoss någon släktig över dan så får du vara i fred och pluga eller bara villa det kan du be höva efter allt men du siger att du käner dig som en dålig mamma men tro mig det är inte så du är en under bar mammma som har ståt ut jag. jag är dålig på att stava så om det står något konstigt så du inte tror jag menar något illa jag har dyslexi jag vet inte hur det stavas men jag för söker jag skulle bli jätte tacksam om du skriver till back men förstår om du inte har tid eller årkar jag älskar din blogg kram julia

det finns nått som hweter förlossningsdeppression och som kan börja komma någon vecka efter förlossning. låter som att du är påväg att få de! för din och kellys skull bör du ringa till din bvc för där hjälper dom dig så att de ska bli bra igen. det är jätteviktigt att du gör de!

Det kan ju vara så att du är deprimerad, men framförallt så brukar de flesta kvinnor endera några dagar efter förlossningen eller inom tre månader efteråt ha världens svacka - vara ledsna, känna sig djupt olyckliga (och ha dåligt samvete för det). Många törs inte prata om det men det är vanligt. Läs på familjeliv, prata med din barnmorska, gråt och låt det kännas som det gör utan att döma dig själv - hormonomställningen är extrem så snart efter en förlossning.

FINNS om du vill prata. DU kan läsa lite om hur jag haft det under "Ny Läsare? Klicka Här!" På min blogg.

Själv varit deprimerad osv, Medicinering och pskologer, vuxenpsyk osv inblandat. Tack vare dom är jag där jag är idag.



Man kan lätt hamna i depression efter förlossning. baby Blues kallas det. Jag fick det efter båda mina. Inte alls kul. Känner igen mig i så mycket du skriver.



KRAM

Killen du förlora din oskuld med i Turkiet, var han turk eller var han också på semester där, och i sånna fall vilket land var han ifrån! :)

Tack på förhand!

De kan vara så att du e känslig nu pga att du har nyss fött barn, skriker hon hela tiden ?

Kan du inte kolla om hon har kolik ? eller om hon inte får så mkt mat ifrån din bröstmjölk ?

Hon kanske har ont i magen.. Du klarar de, försök få råd av din familj eller bvc eller vad de heter.. Din kille kanske kan hjälpa dej ? kram

beatrice: De klart det hade varit lättare, men det va ju inte planerat, och vad spelar det för roll nu? Hon har ju redan fått Kelly liksom.



Jag hoppas verkligen inte du blir deprimerad igen, tycker du är stencool! Heja Micah!

Du är en grym förebild, ta det lungt, nu har du ju ett sött litet barn <3 det kommer att gå bra jag lovar

det kan ju vara en förlossningsdepression du har? läs lite om det här.. http://www.1177.se/artikel.asp?CategoryID=28123

@beatrice,



men ärligt, tror du inte att hon har tänkt på det? hon har ju för fan redan fött barnet. varför ska hon sitta och älta?



har DU tänkt på det?

Kämpa på!

Jag förstår att du har det jobbigt. Alla hormoner är i obalans. du är stressad över att det är mycket som händer runt Kelly och skolan och någonstans stressar du säkert över att folk inte är så snälla alltid, med kommentarer t.ex. Dessutom tänker du på saker som hänt innan, år 08 exempelvis. Det är helt okej att känna att allt går skit ibland!! Ingen kan klandra dig från det. Gå ut i skogen och skrik eller gråt tills du inte orkar mer, då mår di lite bättre ett slag =)

Jag kan känna igen mig lite i din situation år 08, och känner verkligen igen mig i att du inte vill gå till en psykolog, jag var/är likadan! Jag hade behövt gå och prata med någon i den åldern, men jag vågade inte. Men det kommer ifatt en! när jag blev 19 hade jag inte längre något val, då blev allting för mycket helt enkelt. Men det har verkligen hjälpt mig att prata med någon, så jag föreslår det starkt!! Det kanske inte känns rätt första gångerna, jag gick till 6 olika innan jag kände att jag hittade rätt, och det tog lite tid, men det var det värt! Ett förslag är att gå till ungdomsmottagningens kurator, de brukar vara lite mer ödmjuka än vad en psykolog kan verka, och det känns inte lika allvarligt. Sen kan de skicka dig vidare om det behövs =)

Hoppas du känner dig bättre igen snart, men stressa inte! Saker måste få ta sin tid =)

Det hade helt klart varit bättre om du ägnat tiden åt skolan istället för att få för dig att livet blir så mycket bättre om du blir gravid och sen mamma! Pressen kommer ju inte direkt bli mindre!

Kämpa på Mikaela , du klarar det här :) du har visat at du är stark. Nu har du kelly och allt kommer bli bra , jag känner inte dig men jag har läst din blogg och jag tycker du verkar vara en underbar person och stark . Så du klarar det här, ge inte upp, gördet för kelly och för dig :) för din familj också som älskar dig. Du ska se att alltk kommer bli bra. Kram på dig

Hej, jag är ung tvåbarnsmamma, 22år, 363 dagar mellan kidzen och vet hur jävligt de kan kännas mellan varven. Man lever med en jätte press, helt klart, man vill alltid vara den "perfekta mamman" men de finns ingen perfekt mamma!! Alla har vi upp och ner gångar men gör det som är bäst för våra barn, ALLTID. I början av amningen så slår hormonerna om i kroppen, och de gör allt lite extra jobbigt - håll ut det blir bättre!

Gu, du är väldigt stark och modig för att vara 15år. Inte många vågar erkänna att de mår dåligt. Jag beundrar dig verkligen! :)

Sen ska du inte vara ledsen och må dåligt över att du just mår dåligt. Du har nyss fått en unge och du är väldigt känslosam. Jag känner nu att jag börjar bli känslig och tar åt mig mkt. Fast jag aldrig gjort det förr, och jag är bara i vecka 21 i min graviditet..

Så håll ut allting blir bra.

stora kramar :)

Alltså... Beatrice, ta inte illa upp nu, men jag tycker att det är lite oförskämt av dig att säga att Mikaela skulle ha väntat med att bli mamma och satsat på skolan istället. Jag kan hålla med om att 14 kanske inte är den optimala åldern att skaffa barn, men nu är Mikaela förälder. Det går inte att ändra på.



Och om du följt bloggen lite längre så skulle du ha vetat att Mikaela inte PLANERADE att bli gravid. Hon upptäckte det dessutom så sent att jag tycker att det vore etiskt och moraliskt oförsvarbart att göra en abort då! Kommer inte ihåg om det var i vecka 20(?), men vid den tiden har fostret redan utvecklat nervsystem. Ett medvetande.



Det finns saker som är viktigare än att bli mamma tidigt. Men det viktigaste när man är mamma (oavsett om man är 14, 20 eller 45 år gammal när man får sitt första barn) - är barnet. Jag tycker faktiskt att prio ett måste få vara Kelly! Skolan är viktig, ja absolut! Men Kelly är viktigare!



Mikaela, jag är verkligen ledsen att du hade det så tufft för ett par år sedan. Verkligen! Jag hade själv en fördjävlig tid när jag var i lägre tonåren och känner igen mig i en del av det du beskriver. Jag hade inte en massa olika killar (blev faktiskt av med oskulden mindre än en månad innan jag fyllde arton) och försökte sköta skolan så gott jag kunde. Men ångesten och ensamheten känner jag igen.



Jag är inte säker på att det är samma depression som börjar komma tillbaka för dig. Jag tror snarare att det handlar om en förlossningsdepression. Det är ju rätt vanligt att nyblivna mödrar får sådana. Att få barn är ju en enorm omställning! Hormonerna är upp och ner. När man dessutom har ett nytt litet liv att ansvara för är det ganska klart att man kan känna sig både enormt rädd, ledsen, ensam och hjälplös! Du har dessutom skolan att tänka på, självklart blir det ett ytterligare stressmoment som spär på dessa jobbiga känslor!



Försök att ta det så lugnt som du kan. Satsa så mycket energi som du orkar på skolarbetet, men kom ihåg att du inte måste prestera toppenresultat!



Var inte rädd att be om hjälp! Prata med din mamma till exempel. Och ta emot all hjälp du behöver från henne och din övriga omgivning! Kanske behöver du hjälp och stöd i omvårdnaden av Kelly. Var inte rädd för att ta emot den i så fall! Du är - och kommer fortfarande att vara - hennes mamma! Även om mormor kanske måste ta ett stort ansvar under den första tiden. Det handlar inte om att du "säger upp" mammarollen. Det handlar om att göra det bästa av situationen. För dig OCH för Kelly! Det är något många nyblivna föräldrar behöver göra. Unga som äldre.



Jag gissar att det är en känslig punkt för dig, men du är trots allt väldigt ung. Du är fantastiskt stark och duktig som vill ta på dig hela ansvaret för Kelly, men du behöver samtidigt dina föräldrars stöd! Det skulle du behöva även utan ett litet barn att ta hand om! Låt inte stoltheten hindra dig från att ta emot hjälp och stöd! Att våga be om hjälp är en styrka! Du är stark, gumman! Jag vet att du har styrkan att också ta emot hjälp och stöd från dina nära och kära när det behövs! Som nu till exempel.



Det känns tufft och svårt just nu. Men det kommer att ge sig. Ta det lugnt. Gråt så mycket du behöver. Tillåt dig att känna dig liten och maktlös. Tillåt dig att må dåligt och tillåt dig att be om hjälp och stöd! Gör du det kommer du att ta dig upp ur ångestträsket. Och när du kommer upp kommer du att vara starkare än du var innan. Tro mig!



Styrkekram

/Nanna

Hej!

Det är förståeligt att du mår som du gör!

Du har precis fött barn! Och som du skriver..du har inte ätit eller sovit på ett tag samt att lillan skriker hela tiden. Samt att du samtidigt har hemundervisning?! Samt att jag har hört att hormonerna är VÄRRE när man ammar. Du är stark! Det är vanligt att man är deppig i början också...Så det är inte alls konstigt att du mår som du mår just nu! Du klarar det!! :)

Kram!!

Du är otroligt stark!

Kram!!

Mikaela, var stark. Att vara deprimerad är hemskt, och det är lätt att falla tillbaka om man inte ordentligt kommit över sin deprision. Att skaffa profesionell hjälp kan vara bra ibland, men du måste verkligen vilja det då.

Kanske kan du börja med att prata med någon om att det är jobbigt när Kelly skriker eller liknande? Passa också på att skryta lite om henne, hur söt hon är etc. Det behöver man också.

Jag hade typ samma problem som du när jag var 15, jag fick också ett barn. Skildnaden var att jag inte hade en mamma, pappa eller pojkvän som supportade mig. Det har du :) Kelly skriker, men låt henne göra det! Det kanske låter helt befängt för dig att höra det, men det blir bättre. Nu är jag sjutton och vi ska fira min sons 2årsdag imorgon. :) tiden har flugit fram. Se saker från den ljusa sidan Mikaela. Du klara det! Du har inget val, för Kellys skull. Ge henne det liv hon förtjänar. En STOR kram från Emma och Jackson, Santa monica Blv. LA!

det är verkligen hemskt när ingen ser hur man mår! HEMSKT är det! övergiven känner man sig. men starkare person än dig är nog svår att hitta. ta hand om dig och din fina dotter. även om det är jobbigt så tänk på kärleken till ditt barn. kramis

Du är stark! Lyssna inte på dem negativa kommentarerna, dem vet inte vad dem snackar om!



<3

Kom igen Michaela, du klarar det! Bara du ser framåt och inte bakåt. Försök att glömma det dåliga som har hänt och tänk på det posetiva. Du och Kevin är tillsammans igen och kommer kanske snart bo ihop. Hur underbart är inte det?! Ni kommer bli en riktig familj! Jag stöttar dig till tusen!!

Man har sina svackor vissa är djupare andra inte. Men det man vet är att det kommer bli bra. Vad som än händer. För efter regn kommer solsken, så är det bara!

usch så hemskt vännen...



du, du har mkt hormnoner nu efter förlossningen som lever rövare, jag vet för jag har mått likadant ungefär, mkt kommer upp från förr när man blir mamma.



fråga hos mvc/bvc om du kan få prata med någon, det är inget fel de har varit med om detta innan, viktigt du pratar med dem NU innan det går så långt att du får en förlossningsdeprission det vill vi inte för då orkar du inte glädja dig åt kelly ju.



det kommer bli bra igen, det ÄR tuftt att bli mamma för vem som helst kvittar att du är ung.



skit i alla dumma kommentarer vore jag som du skulle jag radera dem och inte nes godkänna dem.



och ta lite ledig från skolan du ska väl inte behöva börja redan med skolan igen väl? du måste ju få vila upp dig några månader.



ta det lungt, ta ett djupt andetag och kämpa på det kommer bli bra.

ta hjälp av någon så du får lite paus, sov när bebisen sover.



KRAM!!!!

Jag var jättekänslig just i början när jag ammade, hormonerna du vet :) Är nog därför..

Finns här om du vill fråga nåt om bebisar eller så, alltid skönt att ha någon fler som är mamma och gått igenom spädbarnstiden reltivt nyligt :)

Ofta när man får barn så blir det så mycket hormoner som man inte riktigt kan styra över. Och är man tonåring så är det viktigt att känna sig omtyckt och att göra saker på rätt sätt. Säkert så har alls kommentarer om att du är osmart och itne kommer klara av ett barn gjort dig stressad? Men vet du vad? Du kommer att klara det. Man klarar allt man vill.



Orkar du inte med skolan nu, ta en paus och börja sen. Ta det lugnt wtt tag tills du har kommit in i mammarollen,.



Hoppas det blir bra

Det kommer gå bra, tänk bara på dig och din dottter nu! :) De kommer fixa sig :)

Jag vet jättemånga som har blivit lite deprimerade efter graviditeten, kanske är det så det är? Jag tycker du borde prata med psykolog. Kämpa på, du är grym!! :))

Jag känner igen mig. Men kom ihåg att du är stark och nu har du faktiskt lilla Kelly att kämpa för.

Du är stark och jag vet att det kommer ordna sig för dig!



Många pussar och kramar!

/C

Jag förstår exakt hur du känner dig, jag vet inte hur många gånger jag själv har vatt med om samma sak som du berättar om i det här inlägget. Det enda man kan göra är att försöka se saker och ting från den ljusa sidan, vilket du borde göra.. Du har många fina saker att ta vara på. Hoppas saker och ting löser sig för din del.

Du är kanske på väg in i en förlossningsdepression:( Men kämpa på!



YOU CAN DO IT!!

Ja detta är din blogg och du skriver vad du vill men du är inte ensam längre du har en dotter att ta hänsyn till och det du skiver här och i andra inlägg kan användas imot dig om någon vill anmäla dig till tex socialen vill inte vara taskig utan att du bara ska tänka dig för vad du skriver och det är inte för din skulle bara utan för Kelly hon behöver sin mamma!

Hej! Det är inte helt lätt att bli mamma, det är mycket som ändras. Du likaså! Min son är 8 månader och jag har inte riktigt repat mig än, det är lätt att man överbelastar sig. Ta det lugnt, ta ett djupt andetag och kämpa. Det BLIR bättre, ju mindre skuld du lägger på dig själv ju fortare går dig. Ingenting är ditt fel, du har bara haft oturen att få en kolikbebis. Men även det går över! Ta hjälp av alla runt omkring dig, det är viktigt att bli avlastad för sin egen skull. Det är viktigt att få vara sig själv och inte BARA mamma. Ha det toppen och kämpa på!

Jag förstår dig Mikaela, och jag tror att alla snälla personer här på bloggen stöttar dig ♥

Kämpa på! Du kommer att må bättre. Var inte rädd för att be om hjälp <3

Det är vanligt att man blir depprimerad när man nyss fött barn. Prata med din barnmorska om det. DU är trots allt bäst!

du behöver inte klara av allt själv..? du kan be pappan ta hand om barnet en liten stund eller be honom komma över och ta hand om barnet.

skola är faktiskt ett problem men man måste ta konsekvenserna nu när ett litet barn står i vägen.

du kommer få en chans till, folk kommer förstå och hjälpa dig! men lägg inte en sån stor press på dig själv, du är inte deprimerad men du kommer snart bli om du håller på såhär!!

du kommer klara det, hur svårt det än känns just nu så kommer allt bli bra tillslut. jag vet precis hur det känns att kännas övergiven osv.

men, man ska tänka framåt & inte bakåt, eller hur ? du kommer klara allting, försök bara se allting positivt, även om det är skit svårt. så är det alltid värt ett försök, eller hur ?

hoppas iaf att de kommer bli bättre.

kram. :)

Känner tävärr igen mej men jag va/är värre... "/ <3 Alla fins för dej , och kom ihåg! du är stark!

kämpa på!<3

Hejsan! Jag vet att det är fleeeeeera som säger att dom finns för dig. Och det är svårt och veta vilka som menar allvar, men jag finns och lyssnar, ja.. hjälpa dig så gott jag kan. Men det är säkert många som säger då här. Och jag vet inte hur jag ska kunna göra för att visa att jag menar det!

vet precis hur det känns:/

Jag tror att det blir bättre när Kelly blir lite större! Fortsätt kämpa på och glöm inte att du är mamma till världens bästa dotter!

Det är vanligt att må skit efter förlossningen.

Baby blues. Förlossnings depression. Prata med barnmorskan eller BVC-sköterskorna.



Dom hjälper dig. Det är fullständigt normalt.



Kämpa på!

Din lilla tjej är jättefin och jag önskar er all lycka! Ta hand om er!

Hej, ta ett djupt andetag , sedan tänker du vilket bra liv att du inte bor på gatan.Du ska kunna få bort den känslan att bli deprimerad, jag har varit det , men jag tog meíg i kragen och tänkte så här kan jag inte hålla på hela livet heller! När Kelly sover så ta utu med allt du inte har kunnat gjort.Barn är jobigga , men du klarar det , du gör DET! Tro på dig själv! Ta hjälp till exempel av Kevin din mamma eller någon så du kan få paus i bland. Ta ett djupt andetag nu Mikaela sedan tänker du DETTA SKA VI KLARA:)!!! Du kan:)

Jag vet precis hur du känner dig! Nu kanske du inte vill snacka med mig för du har andra nära och kära men om du skulle behöva prata av dig med någon som inte dömmer så maila mig. Många kramar till dig och hoppas att glädjen kommer tbx <3

Jag kanner precis igen mig i det du sager. Jag var själv deprimerad förra året och var jätterädd för att få aterfall nu nar hösten och mörkret kom. Men jag har klarat mig och tror verkligen att du oxå kommer göra det!

Jag finns om du behöver prata med någon, det är bara att mejla eller skriva på bloggen :) Vi kanske inte känner varandra men vi är lika gamla och jag är en väldigt bra lyssnare (enligt mina vänner). Glöm inte att vara lycklig över din fina dotter, har läst att bebistiden bara rinner iväg på en massa bloggar :)

Puss och kram!

Hej hemskt allt det låter att du har mått så dåligt men jag vet hur det känns och det gäller att man e stark och fokuserar på något och du har juh det du har juh lilla Kelly så fokusera på

Henne så kommer det bli bra. Och e du deprimerad nu? Om du känner att du e det så e det nog bra att du pratar med din barnmorska.

Kram Nellie

Skriv något fint här<3

jag har gått igenom samma sak.

För ca ett år sedan blev jag deprimerad och fick ätstörningar. Men då var jag väldigt social och hade många vänner. Nu har jag sorterat bort dem jag inte älskar, och dem som inte vill mig väl och bara sviker mig och snackat skit. Nu i skolan är jag med mina killkompisar och yngre tjejer eftersom de kan jag lita på. Jag får medicin för min deprission, det borde du också ha kanske? :) vet inte hur dåligt du mår men det kan ju vara bra eftersom du har Kelly att ta hand om också. Du är jättestark som klarar både ta hand om henne, och dig själv. Det hade jag aldrig klarat i nuläget. Ändå vill jag ha barn nu, jag älskar barn och jag vill ha någon som älskar mig oavsett vad.. Det kanske är en konstig anledning, vad vet jag? Men ja, nu försöker jag få G i alla ämnen i skolan.. Just nu borde jag sitta och plugga biologi, Kemi, Engelska och tyska.. Men vem fan orkar göra så mycket? och istället skiter jag i allt då, jätteilla! Vill verkligen ta tag i det men orkar inte. Känner mig så ful också, åhhh! De felsta säger till mig att jag är snygg och så men jag tycker verkligen inte det, jag är jätte onöjd med mig själv ibland, har sånna perioder. Och då sminkar jag mig jättemycket för att se bra ut men det blir nästan bara värre..

aja, jag tycker att du rockar!

Jag skulle gissa på att det är hormonerna. En sak ska du veta att du inte är ensam i världen. Det är så löjligt många som är deprimerade över hälften av tonåringarna! Om det är för mörkt någon gång och att du känner att du inte duger kan du tänka på en mening som har hjälpt mig en hel del.



"Det är våra brister som gör oss till människor."

KRAM PÅ DIG!

Det är ju inte ovanligt att man går in i olika stark depression efter en förlossning. Det är så många starka känslor som kommer upp, känslor vi aldrig kunde föreställa sig! Prata med någon, din bvcsköterska, en kompis eller någon du kan prata med. (Barnmorskan på mvc?) Jag har fortfarande "dåliga" dagar och då är min son 4,5 månad. Allt känns bara för mycket, hinner ingenting, hungrig trött och ont i kroppen. Och ingen förstår. Men de förstår mer än man tror. Hoppas du har någon att prata av dig med. Annars kan man ju alltid ringa Bris, Röda korset eller kyrkan. De har alla nummer dit man kan ringa anonymt och bara prata. Kanske inte om det som är jobbigt, men någon som lyssnar.

Lycka till

Vännen. Fina fina du. Du är så otroligt stark. Livet går inte alltid som man tänkt sig, en oplanerad graviditet och föräldraskap är fruktansvärt påfrestande, oavsett hur mycket man älskar sin son/dotter. Jag kunde ha varit i samma sits själv, men fick missfall i sommras - precis efter att jag bestämt mig för att behålla barnet! Livet är inte alltid lätt, men som far min brukade säga "När man går igenom ett helvete är det bara att fortsätta gå, förr eller senare kommer man ur det". Stå på dig och härda ut, ljuset finns där.



Kyssar, kramar och kärlek i massor

Siri

Jag tror att du påverkas jättemycket av hormoner och så just nu, alltså du är fortfarande ett barn och det är inte konstigt att din värld känns lite upp och ner nu när du nyss blivit mamma. Men jag ser dina kommentarer och det finns så många som tror på dig, som beundrar dig för hur stark du är! Och jag är säker på att du har många i din omgivning som älskar dig och stöttar dig, fokusera på det och på din söta lilla dotter så ska du se att allting blir bra! :)

jag fattar verkligen inte hur du klarar det! Jag tycker du är otroligt stark! 2008 är inte nu! Lär dej av misstagen men låt dom inte förstöra det du har nu! Jag skulle aldrig klara det du gör! Tycker du e ganska fantastisk ibland;) Du kanske håller på att få en sån där förlossnings deprision? Ja vet hur illa det kan gå, och om det e det måste du söka hjälp! Fortsätt kämpa!!<3 <3

Hej.



Haha, känns lite konstigt att skriva till någon som man inte känner. Men ditt inlägg fångade mitt intresse rejält.



Först och främst, Grattis till lilla Kelly!xD Hon är supergullig och jag tycker du är stark som klarar av allt.



Så.. När jag läste vad du skrev om att vara deprimerad så var det precis som om du pratade om mig (förutom att jag inte har något barn)!

Asså, vissa dagar känns det som om jag lever i en liten bubbla, jag hör vad folk säger och dom pratar med mig MEN DET ÄR INGEN SOM FÖRSTÅR HUR JAG EGENTLIGEN MÅR!!!!!!!!



Vissa dagar är livet underbart. Jag vaknar upp och känner att nu fan är det min dag! Och visst, några av dom dagarna blir underbara, på utsidan. Men på insidan så känns det varje dag som om... Skitsvårt att förklara men jag känner mig tom inuti. Som om jag inte kan känna några känslor. Ofta gråter jag mig tillsömns. För det är på kvällen, när man ska sova som muren släpper, då bara allt forsar ut. Jag tycker inte om kvällarna längre.., för när man ska sova, innan man somnar så ligger man och tänker. Jag hatar att tänka, då blir allt som man känner/det som har hänt så jävla verkligt! Och ingen fattar hur det är. Jag har snackat med min mamma, och visst, det hjälper ju, men bara för stunden. För hur mycket jag än försöker förklara så fattar hon inte. Inte ens närmaste kompisarna fattar.



Vet ju inte om det är så här du känner, som du berättar så låter det som en förlossningsdepression, men vad vet jag. Säkert vet du att du inte är ensam om detta, men kände att jag var tvungen att skriva lite om mig själv. Ganska själviskt av mig egentligen, det är ju din blogg och jag babblar på om mina problem.. Aja, this was my life.



Lycka till med Kelly, du är grym som orkar gå igenom allt detta. Ge inte upp, utan kämpa på. För Kelly kommer alltid finnas där för dig!



Kram kram :D

Du har världens sötaste unge och du är väldigt stark som har klarat det här skulle jag aldrig gjort!! men fortsätt att vara stark för det vet jag att du kan :)

du har nog fått en liten släng av förlossnings depression nu bara! det kommer försvinna snart! tänk bara på vilken tur du har och vad lyckligt lottad du är som har en så frisk o vacker bebis, och en pojkvänn som bryr sig om både dig och kelly! ni är en fantastisk fin liten familj och du är älskad av många ska du veta! tänk på det varje gång du känner dej ensam! puss o kram!

Jag vill ge dig beröm för att du överhuvudtaget valt att bli mamma nu. Jag sj skulle fylla 16 när jag fick min

första dotter. Jag tog ett år ledigt från skolan. Va bara hemma o njöt av att vara mamma. Sen skrev jag in mig på KOMVUX o läste upp alla betygen på 2år. På min 18 års dag så väntade jag barn nr2 ska nog om mig! Du är duktig och du Kommer fixa detta. Kram

Skrev här precis när jag sett din blogg. Då skrev jag något i stil med om att du inte kanske skulle vara så säker på att allt skulle gå så himla bra och att du skulle bli världens bästa mamma osv osv.

Jag skrev något om att många blir depprimerade efter en födsel, många orkar inte ens med sitt egna barn och vill inte ens se det. Och att vara 15 år inte gör det hela enklare.

Jag skämdes lite när jag tänkte på vad jag skrivit till dig och att jag egentligen bara ville att allt så gå bra för dig och ditt barn, såklart.



Men så läser jag det här, du börjar prata om dina bekräftelsebehov som 12åring och reflekterar det med hur du mår nu. Det är då det verkligen märks att du är 15 år och inte mogen över för ett barn.

Under min graviditet blev jag bara sämre och sämre och det tog mig många månader efter förlossningen för att inse att jag hade hamnat i en förlossningsdepression.. Nu, snart fyra år senare mår jag ganska bra, men de senaste tre åren har varit ett rent helvete! Så vill du prata, vet du vart jag finns, antingen på bloggen eller mail.

Ta hand om dig nu!

Förstår att du har det jobbigt. Alla har stunder ibland. Jag kan inte säga att jag förstår din situation men förstår dina känslor ocg jag ber för dig och kelly att ni båda ska börja må bättre.

jätte stor kram. Kom ihåg att gud och jesus är med er båda och vakar över er.

Jag förstår dig!! Jag gjorde precis samma sak, men då var jag något äldre. Det är fruktansvärt, jag kände mig både ensam och smuttsig. Jag förstår dig och hoppas så att det känns bättre snart. Kramar

Kämpa vidare, du är en stark person! Det är det värsta som finns när folk får en att må dåligt. Folk är fega när det gäller sånna saker. Riktiga vänner/människor stöttar och frågar hur det är. Kram på dig

Ojdär, brännmärket på handen? Fimpat elr? Aouch ;)

Det finns nåt som heter Förlossnings depression.. Kanske e nåt i de i detta fallet?

Sitta på en sten mitt i natten och gråta? Ny kille varje dag?!

Min fråga: Var sjutton höll dina föräldrar hus?? Det är inte direkt vanligt att man låter sin tolvåring springa vind för våg mitt i natten...

stay strong, du fixar det :) starkt att du vågar berätta, vågar känna, det är inte alla som kan det. visst är det tungt att känna saker, men det är nyttigt med. alla gör vi våra misstag, våra saker som vi inte är stolta över, men vi gör så mycke mer som är bra. du gav ju lilla kelly liv tillexempel, du gav henne den största gåvan som finns, ett liv, en mors kärlek. mikaela du är så stark och jag tror på dig. låt ingenting trycka ner dig. hämta kraft hos kelly när du är ledsen, titta på henne, hennes små händer, hennes ögon, se hennes oerhört rena kärlek gäntemot dig :) hon har ju bara dig, och jag tvivlar inte en sekund på att du kan ta dig igenom även svåra stunder som domhär.

kan det vara förlossningsdepression??

Vet du vad?

Du är världens bästa tjej och världens finaste mamma. Det här går över ska du se. Du är bäst! Tänk inte på det som hänt, blicka framåt!

(Jag lovar dig, du är inte den ända med supermycket plugg! Jag har inga barn, håller ändå på att kollapsa här hemma!)



Önskar dig oändligt med lycka..

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag var precis likadan som du när jag var yngre. Led av depression i många år och hade det kämpigt. Efter ett tag blev jag bättre men efter att jag födde min dotter kom allt tillbaka och jag mådde jättedåligt igen. Läkaren sa att det var förlossningsdepression och jag fick hjälp med mina problem. Idag mår jag toppen! Lycka till tjejen!!

Jag förstår hur du känner. Det är jobbigt när man gå in i en sådan period. Livet har gått upp och ner för mig också.



Du säger att du håller på att bli deppig igen. Förlossningsdepression kanske? Det är ju jätte vanligt!

Det kommer bli ljuasre igen. Du har ju mått bra och den känslan kommer återkomma.

Jag beundrar dig för ditt mod, att du vågat bli mamma och allt vad det innebär.

Det var kul att läsa vad Kevin svarade på fårgorna.



Hoppas att det känns lite bättre idag?

Kram

vad har hänt på din haaaand :O :O :O :O

Jag förstår dig! jag är 12 nu, jag hade det så i början av året och senare, jag gråter fortfarande även om jag är glad. men inten bryr dig, dom drar sig ju undan som du säger, jag har mina vänner men ändå.. Jag har en kille nu och så men det känns som jag närmar mig slutet i vårt förhållande, min syster säger att "du är för liten för äkta kärlek, du är brara 12!" men jag vet verkligen vad kärlek är jag lovar! jag hade inte klarat mig utan min kille och jag gråter vid bara tanken av att något skulle hända honom lr att han ksulle göra slut.. Och jag plågade mig själv, jag satt ute på nästan varje fest och gråt i någon halvtimme. och två av dom var mina egna! (hade festerna med vänner då) Jag ville inte prata med någon psykolog. Jag kämpade för jag visste att jag skulle bli glad igen, och det blev jag (; ganska iaf (; <3

AJ, DIN HAND? AJ!

Hej!

tycker du verkar vara väldigt stark för den ålder som du är i , bara att du lyckats föda en liten ängel säger det mesta. Ville bara säga några ord och ta dem inte fel :) ! : Självklart är det DIN blogg och du skriver precis VAD DU VILL på den, men tänk bara på HUR du skriver saker, fel personer kanske sitter och läser din blogg och fel personer kan tolka det du skriver på helt fel sätt, tänker bara på dig och din lilla Kelly när ja skriver detta. Om fel människor ser vissa saker, finns risker för mycket, att fel personer lägger sig i ens liv. Tänk på att du är ung och svenska systemet är emot unga mammor. Jag ska själv ha barn nu i April och är fortfarande "ung" (fyller 20 i Jan) jag har under mina tonår också mått vääldigt dåligt samt en fd. vän till mig. Hon har en son nu och har tidigare skrivit fel saker på sin blogg, och nu gör dom utredningar på henne som är under all kritik . Jag förstår att du vill skriva av dig någonstans ABSOLUT! det måste alla få göra. men tänk bara på hur du formulerar och att du berättar att det inte är så länger så som det var för några år sedan! (även fall det kanske är så) . tänker på dig bara :) Lycka till med Lillen och allt Kraam

Du kan alltid be till Gud, han finns där hela tiden och han kan ge dig den kärlek och omsorg som ingen annan kan. Att be till honom är den bästa hjälpen du kan få =) Ps. Jag är en kristen tjej och jag tror faktiskt på att det finns något större, en gud som ger en oändlig kärlek, Han Älskar dig! Läs Psaltaren 68:20-21 om du vill.



Kram till dig! Ha en bra dag :)

Du ska veta att du är sååå stark! Jag förstod inte hur du vågade att behålla barnet och trotsa alla som ville att du skulle göra abort. Jag finns verkligen här om du skulle vilja prata, det ska du veta! Jag är på din sida och verkligen förstår dig. Kram till dig och din bäbis, ha en superbra jul också :)

Hej Mikaela!

Jag är en tolvårig tjej som hittade din blogg och genast blev intresserad. Du är bara 3 år äldre men redan mamma! Det är så otroligt. Och när du skriver att när du var tolv år gjorde du massa dumma saker känner jag igen mig lite, när man inte mår bra gör man konstiga saker utan att tänka sig för.Men Mikaela släpp det och gå vidare du har Kevin och Kelly nu! Och alla bloggläsare såklart :)

Jag vill ge dig beröm för att du överhuvudtaget valt att bli mamma nu. Jag sj skulle fylla 16 när jag fick min

första dotter. Jag tog ett år ledigt från skolan. Va bara hemma o njöt av att vara mamma. Sen skrev jag in mig på KOMVUX o läste upp alla betygen på 2år. På min 18 års dag så väntade jag barn nr2 ska nog om mig! Du är duktig och du Kommer fixa detta. Kram

Det verkar inte lätt att få barn så tidigt men jag förstår dig och jag förstår att du valde att föda Kelly. Jag tycker synd om dig samtidigt som jag avundas dig. Du är verkligen stark. Lycka till.



PS. Strunta i alla elaka kommentarer, det är bara folk som inte har något eget liv... :D<

Hej jag heter Natahlie. Jag gillar att läsa din blogg ända sen du fick Kelly. Jag är lika gammal som dig och det måste vara het underbart att vara mamma nu ? Jag tycker Kelly är så sööööööt :)



Det jag skulle komma till var att du är mamma och 15 ingen ska dömma dig för vad du skriver. Du är fortfarande en människa. Du är fortfarande tonåring du känner precis lika som andra tonåringar. Det du skriver är helt normalt. Jag förstår att det är jobbigt att tänka på sitt förflutna. Men det är bara så det ska vara. Då ska du kolla på dig själv och tänka gud va mkt jag har förändras sen dess. Du ska vara stolt över dig själv ! Jag trodde inte att du skulle mogna när du fick barn. Men det har du verkligen gjort. Fortsätt va som du är. Mår du inte bra så skriv det då. Ingen ska kunna klaga på dig. För det finns inte många som är lika stark som dig !



Kramar till dig och Kelly !

jag FÖRSTÅR exakt hur du kände dig för att jag känner likadant!!